Delays delays delays…

If everything would have gone as planned, I would be half way to Sweden by now. But noooo, my flight is delayed almost 3 hours. So instead of departing at 21.00 we now have to wait til 23.40.. Lets just hope that’s the only delay it is – so they don’t add a few hours on it when the clock hits 23.40.

Feels strange that I’ve already been here a month. It feels shorter, but at the same time much longer. Got to know so many people (whom I can’t get in touch with anymore, because I was stupid to loose my phone on tuesday…), and got to know London a bit too. Lovely country, lovely city, lovely people. What else can I say? Can’t wait to get back.

But now I don’t want to waste my precious time (haha) on the computer – I’m gonna go find somewhere to sit down and read The timetravellers wife. But first I’m gonna go to the loo.

Cheerios!

Don’t worry, be happy!

Sorry peeps for vanishing like this. The last couple of days last week the internet didn’t work at the house. And at the B&B I’m staying at now there’s no internet at all. So you’ll have to bear with me til I’m back in Sweden, when I can update the blog properly. You can look forward to read about my days at the veterinary clinic, with the RSPCA, at MonkeyWorld and clubbing in London.

Toodles!

You are not alone…

…and neither am I!

Finally, some movement in the house! Adam got back today aswell, so now everyone (all three of us) are home. Awesomeness.

Today, as I wrote yesterday, was a change of routine. I got down to the Eastbrookend Country Park, to be a ranger for a day. Although it seemed I would never get there in time, which I really didn’t, I did. I set up with Jane that I would be there 9.30, and the conservation volunteers would go out around 10.00. And well, I got there a few minutes to ten.

The bicycle ride was estimated to take about 15 minutes, but when you get lost on your way that estimation isn’t always correct! But let’s pause a bit and thank God for helpful people.
To get to the Eastbrookend Country Park I had to go through the Harrow Lodge Park aswell. Unfortunalety I didn’t look very carefully at the map, so I turned in to the park a bit earlier than I should have. So there I was, lost, with the map in my hand not understanding where I was, for reasons that is obvious now, but a bit less obvious then. Luckily, a man stopped and asked me if I was looking for the stables. I said not quite, but the stables are on my way to where I’m going! And he pointed out the way for me, I was to go on a dirt path a bit further up – which was not on my map. So as you can understand I would not have gotten to Eastbrookend in time if this kind gentleman didn’t help me out. And the worst of it all is that I had forgotten my mobile phone on my pillow (!), so I couldn’t call Jane to tell her I was running late. But I got there safe and sound, just when Jane went out to see if I was there or not!

So after a glass of water, I went out in the park with four of the rangers and four other volunteers. The rangers were all guys around 25-35yrs, and the volunteers were all elderly men above 70! But very nice all of them. We were to improve some steps on a hillside, some tough work! Don’t know how to explain the work we did, but I’ll put up some pictures tomorrow or when I remember it.
I worked with them til lunch, then I went back to the office and had my lunch together with Jane. After lunch I went with her and Garreth to learn some bush crafting. They have this day-camp-sort-of-thing for kids, where they will learn some basic skills on how to survive in the wild. Todays lesson was how to set up a fire without a lighter or matches. We learned three ways, but I can really just remember two – either with steel & flint, or with a Swedish Fire Steel. I have used the latter one, when I was in the FBU. But since it was a few years ago, it didn’t really seem like it. Anyways, eventually we got a fire going, and a pot with water put on there so we would get something warm to drink. We also baked blackberry muffins (with blackberrys we picked ourselves!) and grilled marshmallows. It was quite alright actually!

When it was time for me to get back home again I went past the stables. Then it struck me – when we were out in the park I saw quite a few piles of horse poo. So I figured they were allowed to ride around in the park. And I want to  do that! I went in there and simply asked them if it was possible to come and ride just for one time, like cross country. And yes, yes it was. So I’m booked for an hour of “hacking” on friday morning, just me and the instructor going out! I hadn’t the slightest idea of what this “hacking” was, until I got back home and went on Wikipedia (oh God bless wiki!). It’s simply another strange word for pleausre riding. So yes, I will go pleasure riding for an hour on friday, in the Eastbrookend Nature Reserve (which is another part of the Eastbrookend Country Park..).

But I’m scheduled to be at the stables at 10.50 friday morning. And I’m supposed to be at the wildlife hospital at 11. First I was thinking I could ask Sue if it was okey that I got in a bit later. But then I figured I’ll just ask her if I can take the whole day off, and come in on sunday instead! Because she did tell me she can be flexible with my days and hours. If this arrangment will be OK for her, I’ll go to London Zoo on friday, after the stables. And then on saturday it’s the Notting Hill Carneval, and a couch surfing meeting/party aswell. Exciting exciting!

Time for bed now.
Toodles!

“Hey Bitches!”

…as Stephen always greets us at the centre.

Thought I’d write in english from now on, at least during my stay here in England. Since I am in England, and they speak english here, and I speak english all day. So therefor I’m writing in english to make it all trustworthy. There.

Last weekend was awesome. On Friday I went to Romford with Mitch (the neighbour) and his friend Adam. We went to a pub named The Bitter End. Well there we met a bunch of people they knew, of course. I only remember one name though, Rob. Then there was a nice blonde guy that went out with a girl also named Rebecca, whom I met later that evening. After The Bitter End we went to The Bull, and when they closed at midnight (midnight! It’s madness!) we went to the club next door. I was very pleased when my ears registered KoRn, Metallica, Linkin Park, Limp Bizkit, and many more, played by the DJ! We rocked that joint for a few hours before I lost hold of both Mitch and Adam. It was only me and Rob left, and we decided to split a cab back to Hornchurch. But it sure was a great night!

On Saturday (after having slept about 4 hours) I went in to London, by myself. I went to the Highgate Cemetery and strolled around there for about 1½ hours. Beautiful place! There were paths with pavement and most of the newer graves were along these of course. But then there were also paths off the pavement, into the wilder parts of the graveyard. A really spooky, yet cousy feeling got to me while I was walking there. I could feel it all the way to my bones, and I just enjoyed it. You wouldn’t think you were in the middle of London, no traffic was to be heard. Sometimes a siren in the distance, from an ambulance or fire truck. But apart from that only the wind swaying the tall trees back and forth. Fabulous.
There are two cemeterys – the west and the east. I believe it was the eastern I strolled around at, that’s where Karl Marx is buried. You could only access the western if you went on the guided tour around the cemetery, which would coust you 5 quid. And in my lack of cash, I skipped that. I found out afterwards that it was might as well, because I had no idea of what “famous” people that were buried there. Mostly people that have been important to London during it’s development in different things. I had some knowledge about one man that was buried at the eastern part at least - Douglas Adams. The amazing author of The Hitchhikers Guide To The Galaxy. But his grave wasn’t very amazing. Just a plain blue square stone with his name and his birth- and deathday. In comparison to Karl Marx’s absolutely gigantic, or may I say HUMONGOUS! pedestal with a huge recreation of what I believe is his head. Pardon my ignorance, but I don’t know anything about this man. Obviously he’s been important for some reason, but not important enough to be on the western cemetery.

Anywho. During my visit to the Highgate Cemetery, I got a little carried away with the camera – and the battery ran out. My plan was to go to Trafalgar Square afterwards, since they are having some sort of a festival there for the moment. But I didn’t want to go there without being able to take any pictures, so I figured I’ll go next weekend instead, if I’ll have time. After a bit of thinking I decided to take the underground to The London Bridge.

..and their heads will blow up!

En låååång dag idag. Gick upp 8, klädde på mig o käkade frukost. Packade min väska, o då kom Lua upp också. Han har åkt till Irland nu, så jag ska flytta in i hans rum. Känns så flummigt! Jag har inte ens varit här i en vecka, och han bara svoosh svoosh kopierar en husnyckel till mig och lämnar över mig till sina två rumskamrater som typ ändå inte är här. Kändes rätt tufft att säga hejdå till honom imorse – han har ju fullkomligt öppnat upp sitt hem för mig. Jag hoppas verkligen han kan komma till Malmö när jag har kommit hem, innan han drar till Sydamerika. Skulle vara riktigt kul om han kan komma till min födelsedagsfest – så alla ni andra också får träffa honom och se vilken underbar snubbe han är! Misstolka mig inte nu dock, I’m not in love! Han är bara en så fantastisk människa, och jag är riktigt glad att jag träffat honom!

Anyways. Fick allt rätt idag på vägen till praktiken, missade inga avfarter och svängde inte fel någonstans, så jag klarade det på ungefär 55 minuter. Varmt som tusan var det också, trots de rätt friska vindarna som ven över fälten och landsvägarna. När jag kom fram till centret var dörren till kontoret låst, och en man stod på parkeringen och såg allmänt konfunderad ut. Han frågade om jag jobbade där, men jag förklarade läget att jag hade praktik. Men vi snackade lite i alla fall – han hade lite grejer han ville donera! Efter ett tag frågade han om jag var amerikan, men nej – det är jag ju inte. Igårkväll när vi var nere på en av pubarna i byn var det en kille som tyckte jag lät som en skotte, och två av volontärerna på centret tyckte jag hade en irländsk accent. Antingen är det folket här som inte kan tyda min dialekt – eller så är det jag som inte kan bestämma mig för en!

Sen satte jag igång med de vanliga rutinerna, tillsammans med en av de många volontärerna som hjälper till på SEWH. När klockan var 1 var vi färdiga med allt utom getterna – Angus och Jerry. Hitintills är det bara jag som har hanterat getter innan, så jag fick guida även denna tjejen i hur hon skulle fånga Jerry och sätta på den provisoriska grimman. MEN, eftersom vi bara var två stycken idag.. så fick jag vackert gå med båda getterna till fältet medans den andre tjejen mockade ut. Det visade sig gå rätt bra, men jag var noga med att hålla mig BAKOM dem hela tiden så de inte skulle få någon som helst chans att stånga mig!

Sedan var det dags att assistera veterinären i hennes göromål för dagen. Vi vägde alla igelkottarna, samt fyllde i deras färgmärkningar för att kunna hålla reda på vilken som är vilken. I princip alla småkottarna som var i en av de tre “hagarna” var uttorkade, trötta och bajset såg ut som grönt slajm :( . Bara denna veckan har 5 kottar dött, alla från den hagen. Vi fick ta in några av dem till vårdavdelningen för att se ifall de går och rädda. En av dem dog lite senare under dagen, och jag blir tyvärr väldigt överraskad om någon av de andra fortfarande lever när jag kommer tillbaka imorgon..
Lyckligtvis har de två andra hagarna lyckats hålla sig ifrån den hittills okända infektionen, så nu måste vi bara vara noga med att inte använda samma handskar och skyfflar till de olika hagarna, för att förhindra spridningen. Däremot hittade jag två kottar som hade klämts ihjäl mellan väggen och deras hus. Antingen har de ramlat ner i springan och inte kunnat ta sig därifrån – eller så har en volontär inte sett sig för ordentligt när han/hon har puttat tillbaks huset efter rengöringen. I vilket fall så obducerades dem lite senare under dagen av veterinär assistenten – och det visade sig att de hade lungmask. Jag och veterinärassistenten fick alltså ta ytterligare en tur ut till kottarna, väga dem och ge dem respektive dos medicin mot lungmask. Och jag måste berätta för er att vi har ungefär 40 kottar inne för tillfället, så det tog en stund!

Förutom kottarna så skulle även flocken rävungar få varsin spruta idag. Då centret har som mål att placera ut alla djuren i naturen igen, så är det inte särskilt lätt att fånga dem då man har så lite kontakt som möjligt med individerna. Jag räknade inte rävarna, men jag skulle gissa på att vi har ungefär 15 stycken inne. Så det tog en liten stund det också! Och sist men inte minst skulle vi fånga in en get som gick i paddocken, så att veterinären kunde ta en kik på hennes allmänhälsa, och se ifall det var något att göra åt hennes skadade öga.

När allt detta var färdigt var klockan gott och väl 4 på eftermiddagen. Veterinärassistenten obducerade kottarna för att se ifall organen var påverkade av infektionen, men hon hittade inget. Så det är bara att vänta på resultaten för de olika proverna veterinären tog förut under dagen.
Jag hjälpte Jane att sätta ut mat till de olika djuren, sen var det bara att vänta på att Steve skulle komma in så han kunde köra mig hem. När han väl kom skulle han äta lite innan vi tog oss till Hornchurch. Under tiden kommer Sue’s (hon som äger centret) mor in och frågar om hon inte kunde ta lite fågelmat till ankorna som går omkring i trädgården. Både Sue, Steve och Jane börjar gå på om att ankor inte käkar frön utan de äter gräs osv osv. Då frågar hon om hon kan ge dem bröd – ännu värre klagomål från folket. Steve sa något i stil med detta; “Well, you see it’s like this! When you give them bread it will expand in their throats before they have time to swallow it, and their heads will blow up!”. Alla garvade utom Sue’s mor som stod där och fnissade lite halvnervöst och till slut gick hon ut med orden “well, I guess I’ll just leave them on their own then…”.

Väl hemma i Hornchurch var klockan redan kvart i sju. Jag var så förbannat trött, och hungrig, och ingen mat i huset. Tog cykeln ner till byn och köpte lite frukt, grönsaker, bröd och två färdigrätter. När jag kommer hem igen skulle jag slänga in en av färdigrätterna i mikron – och till min förfärelse upptäcker jag att den har gått sönder. Jag blev alltså tvungen att tillaga den i ugnen, vilket blev ett fullkomligt misslyckande. Därför blev det mackor till middag för Beccy, och lite fruktsallad efter det.

Och nu ska jag bannemej sova, för jag har stannat uppe på tok för länge för att vara för mitt eget bästa!
“Note to self. Remember to put out the bin-bags tomorrow morning.”

BCN-reunion!

Ja tänka sig vilket sammanträffande. Samma helg jag anländer till London befinner sig även Kristian här, på weekendresa. Kristian är en av stockholmskillarna jag och Jenny träffade på i Barcelona förra sommaren. Jag har mest haft kontakt med en av de andra snubbarna – Max. Men när jag berättade för honom att jag äntligen hade kommit fram till London så skvallrade han såklart för mig att Kristian också var där, och jag fick hans nummer. Smsade sent igårkväll o frågade om han hade lust att träffas för en pint eller något. Fick svaret att han skulle till Camden Market – vilket ju också var ett sammanträffande då jag redan planerat att jag skulle dit!

Så vi gjorde slag i saken och träffades vid halv ett idag på Camden High Street. En fika först - det var jag, Kristian och hans kompis Kalle. Sen gick vi runt på de olika delarna av marknaden och kikade på prylar och sög in atmosfären. Jag shoppade inget, har ju gott om tid att åka tillbaka och titta lite mer noga på vissa grejer. Men Kristian köpte en axelväska för den stundande terminen. Han lyckades till och med pruta ner den några pund! Dock med lite hjälp från mig och Kalle… vi stod där och skramlade med plånböckerna, försöka lura försäljaren att vi inte hade tillräckligt med pengar. Inte en glasklar prutning, men hey – han fick den billigare!

Vid tre-tiden började våra magar skrika efter mat. Vi hittade en pub/restaurang vid namn The World’s End. Det lät lite spännande tycktes det, så dit gick vi. Det blev en Fish n’ Chips för mig (igen) och killarna tog något från Thai-menyn. Jag tänkte mig att jag skulle ta en cider till maten. Men brittisk cider är inte riktigt Kopparbergs direkt – vilket de inte hade just på The World’s End. Det ser ut som öl för det första, och smaken påminner lite om öl också. Man kan i alla fall inte detektera någon smak av äpple, päron eller någon annan frukt som cidern ifråga kan tänkas vara gjord av.

Efter lunchen var det dags för mig att ta mig tillbaka till Hornchurch. Kom underfund med att underground-stationen Camden Town var stängd för inkommande mellan 13 och 17 varje söndag – uppenbarligen har de väldigt många besökare på marknaden då så de vill undvika kaos. Fick ta mig en promenad till nästa station istället, men det gick bra!
Väl tillbaka i Hornchurch gick jag till bensinstationen för att införskaffa en karta över Essex. Jag ska som sagt cykla till praktiken, och då kan det vara rätt praktiskt med en karta. Skulle cyklat dit efter besöket i Camden egentligen. Men när jag ringde Sue, min handledare, så sa hon att det nog inte var en så bra idé om jag kom dit just i eftermiddag. Tydligen hade en av tjejerna som jobbar där fått sin hund stulen eller något, så de var lite upptagna med det. Jag var istället välkommen att komma förbi när jag hade lust imorgon! Ska väl försöka ta mig härifrån vid 10-tiden eller något sådant.

Anyways, när jag kom hem var Lua fortfarande i London, och Adam var inte här heller. Efter några misslyckade försök att få igång tv’n bestämde jag mig för att ta en provtur på Lua’s cykel (kom aldrig till skott med det igår). Tog mig ner till gröningen och låste fast cykeln där för att promenera vidare i det lokala naturreservatet! Rätt mysigt att lulla runt där själv, småregnet till trots. Precis när jag bestämde mig för att gå tillbaka till cykeln blev det dock något tyngre. Eller rättare sagt, väldigt mycket tyngre. Kändes ungefär som att skyarna öppnade sig – blev i princip genomdränkt! Stapplade in på corner-shopen med regnet rinnande längs ansiktet, för att fixa lite pålägg till frukosten imorrn. Blev en burk Cole-slaw, de hade inte mycket annat!

Är fortfarande ensam hemma. Lua skulle tydligen sova hos några kompisar i stan, och Adam vet jag inte var han är. Kanske ligger han och sover – han var ute hela natten och firade en polares födelsedag. Så jag förstår om han är trött! Men det känns mindre troligt att han skulle sova heeeeela dagen och heeeela kvällen. Så jag antar att jag är helt själver.

Dags att sova nu i alla fall. Samla lite energi för cykelturen imorgon!
Toodles!

Hornchurch

Så är man framme i “lilla” Hornchurch. Trodde att det var ett ställe i storlek med Oxie ungefär – men nej. När jag frågade Lua och Adam, som jag bor med, svarade de att det är några hundra tusen invånare här! Anyways, resan till Gatwick, och sen från Gatwick och hit gick finemang. Kom faktiskt fram nästan 40 minuter tidigare än planerat – det tog typ 15 min att få mitt bagage efter att vi hade landat på Gatwick. Och jag räknade med ungefär 1½ timme på Gatwick!

Så jag var framme i Hornchurch strax innan 23, Lua mötte mig på stationen. Vi gick bara bort till huset för att lämna av mina väskor, sen gick vi till The Railway – en av pubarna här. Definitivt stor skillnad jämfört med pubarna på Möllan. Helt upplyst, och ingen musik överhuvudtaget! Men det var rätt nice ändå. Tog en cider först, fast den smakade inte särskilt mycket. Sen kom jag på att fråga Lua om WKD fanns här i England också! Det är en drink, typ som Smirnoff Ice, som jag drack när jag var på Irland – men sen inte har hittat någon annanstans. Men indeed fanns den här! Jag säger det alltså, den smakar precis som det där godiset “Blåa ögon”. Det som gör att man blir blå i hela munnen om man suger på dem för länge. Fabolous!

Idag tog vi en tur till Romford, och marknaden där. Rätt härligt att känna på atmosfären litegrann. Alla handlare som skriker ut priserna på sina varor, speciellt de som säljer matvaror! Och speciellt på eftermiddagen när vi var på väg hem igen – då hade det börjat regna och marknaden var på väg att stänga, så alla ville ju bli av med sina varor.
Till lunch gick vi en på en av pubarna o tog varsin Fish n’ chips, samt en pint Kopparbergs. Reckon that!

Innan vi tog oss in till Romford skulle jag förresten fixa ett Oyster Travelcard, för att slippa betala för en biljett i taget. Plastfickan jag fick kortet i var gult och blått… med IKEA’s logga på! Reckon that!

Dags att prova Lua’s cykel nu, en tur i regnet. Imorrn bär det av en stund till London på dagen, sen ska jag försöka hitta vägen till min praktikplats. Spännande värre!

Toodles!

Come fly with me

Tjosan hoppsan fadderallera..!

Nu sitter jag på Sturup flygplats, also known as MMX. Mamma, pappa och min kära storebroder körde hit mig och min fetingstora väska. Vi tog en liten fika, och några foton, innan jag kände att det var dags för mig att gå igenom säkerhetskontrollen och lulla runt i skattefria affärer en stund.

Ännu känns det inte riktigt riktigt verkligt. Kanske tar det sig när jag sitter på planet? Kan inte låta bli att tänka att jag när som helst vaknar upp till rösten av Slim Joachim, en snubbe som vikarierat på DinGatas morgonshow nån vecka nu. Men nej, jag vet ju att det är verkligt. Jag har nypt mig själv några gånger för att veta säkert! Om c:a 40 minuter beräknas mitt plan att lyfta från svensk mark, för att landa på Gatwick 20.30 lokal tid. Fråga mig inte hur lång tid det tar EGENTLIGEN, min hjärna och siffror går inte riktigt ihop. Speciellt inte nu när jag har så mycket annat att tänka på. Sen runt 23.30 bör jag vara framme i Hornchurch, och Lua bör vara där för att möta mig!

Tog en kik på väderleksrapporten för London… – den påstod att det ska regna heeeela nästa vecka. Och jag som ska cykla 3 mil om dagen! Inte för att jag egentligen förväntade mig något annat. Men den där eviga optimisten inom mig gormade och gol att det skulle bli sol från klarblå himmel och så vidare och så vidare..
Men jag har regnkläder med mig. Och mitt irländska paraply. I love my stripes!

So wish me good luck chaps! Nu ska jag inte sitta här o dryga mig för mycket, ska ta mig till gaten istället och spana lite vad för folk som ska på samma flyg som mig!

Toodles!